Igår var jag och Ibrahim på kalas hos Antonio och Adriano, som fyllde 6 år. Tiden går så fort. Tycker det var nyss som jag kom och hälsa på dom för första gången när dom låg inrullad som små kebabrullar i filt. Det var under den perioden som jag var höggravid med Lia. Kommer ihåg känslan av att se dom små liven. Va rörd man blev man ville bara börja gråta. Omg.. Tiden går för fort.

Senare på kvällen gjorde jag Lasagne som blev för salt ''Renata som saltade sönder den''.

Men den gick att äta ändå. Sen lyssnade vi på musik och softade. Skrattade, pratade och störa oss som vanligt. 

Sen jag flyttade till min nuvarande lägenhet så har jag släppt allt hemskt som har hänt på de senaste åren. Det är som en befrielse. Börjar bli nöjd med mitt liv.

Hoppas inte att en bomb släpps ner igen.

Må gud skona mig,min familj och vänner från allt ont och alla onda ögon som finns överallt. 

Jahapp då är jag här igen. Börja blogga igen eftersom att jag har så många tankar och funderingar.

Jag känner ett stort hat inom mig angåendå många personer i den här staden. Många som snackar så mycket skit och förstora upp, och håller på med deras svartmålning. Det som är så otroligt är att dom personerna som snackar är dom personerna som är så dålig och smutsig själv. Och vill snacka om andra så dom mår bättre. 

Sen lyssnar vissa personer på andra och bildar sig en egen uppfattaning.

Varför kan ni inte bara fråga mig istället för att gå runt och fantisera?

Så less. Snart spricker jag. Jag har hållt mig för länge nu. 

Jag försöker verkligen ordna upp mitt liv, efter allt som har hänt. Men vissa personer försöker fälla mig hela tiden. 

Körkort, barnen och skulder. Allt är överflödigt just nu. Flyger runt på olika ställen som en vante.

Tur att jag har mina äkta vänner och kärleken brevid mig,resten kan dra åt helvete.

Älskar er i vet vilka ni är. <3